Ibland är man så där hängig så man bara vill krypa ner och dra ett täcke över sig. Precis så känner jag nu. Vill inte kalla mig deppig, för det är en diagnos och ordet deppig används alldels för friskt idag. Deprimerad är man under en period (förhoppningsvis inte alldeles för lång) och behöver ibland hjälp för att komma ur. Nä, jag är inte deppig, jag är bara lite nere. Och det får man vara ibland, utan att det är konstigt... eller?
För jag är inte påväg att bli sjuk (tror jag i alla fall), och jag mår bra, men bara lite dämpad.

O när man mår som jag gör just idag, då önskar man att man fick miljoner kramar och pussar och fick bli ompysslad. Att då komma hem till en tom lägenhet är lite småtråkigt. Saknar mitt M.