Nu börjar magen poppa ut! Herregud, ska den vara så här stor redan? Den växer rakt fram, har fortfarande kvar midjan om man tittar framifrån.

...o jag mår bra, eller relativt bra. Ibland känner jag mig inte så glad och humöret sviker en. Jag trodde att jag skulle vara gladare som gravid än vad jag är. Detta har man ju ändå funderat på länge och graviditeten var ju planerad men jag trodde jag skulle vara gladare. Det jobbigaste är nog allas förväntningar på gravida..."men gravida är ju alltid så glada". Jo, jag borde kanske vara det, men om jag inte är det då? Saken är den att jag är inte direkt nedstämd heller, inte hela tiden i allafall. Är så där tråkigt likgiltig. Inte nog med detta, man känner sig ganska dum och skäms lite för att man känner som man gör. För man borde ju vara glad och tacksam för att man är gravid! Har nu läst ganska mycket om detta och tydligen är det inte så ovanligt. Det mesta beror på hormoner. Bara det känns ju skönt. Och jag vet inte vad jag skulle gjort utan min man. Han är en god lyssnare och en stark stöttepelare.

Så här långt har vi kommit, lillgryn och jag